A drop in the ocean

Alla når sina gränser ibland men bara halvt. Men när man verkligen når den gränsen,då man inte har något kvar att ge. Man pumpar ut allt för en dröm,en myt en orealistisk tanke och livet kan vara rätt orättvist ibland rätt ofta igentligen. Man förstår inte det hela,hur kan man känna så?hur kan den känslan finnas där? Varför envisas den att vara kvar istället för att dra åt helvete som allt annat gör..Man orkar inte finnas där,man bryr sig och synen gör ondare än känslan själv.Men om man ger o ger,och blir en av groupisarna..Bara en i mängden när man tror att man gör allt som inte gör att man är i den mängden men man är den värsta i skaran. Utskrattrad,patetisk och osynlig nästan som en sekreterare som beundrar men inget mer.Man känner sig värdelös och skyller allt på sig själv,man är inte värd det.

Hela denna känslan,får en att bara ta första tåger och bara fly för ett kort tag.Ut och springa långt in i en skog där man skriker ut allt.Man vill spy upp allt som finns i en,ta in handen i den andras hjärta och trycka hårt så den känner ens smärta medans man ber den gångra det med tusen för att den skall förstå.


Men dessa ord kommer aldrig nå fram för man radera den från sitt liv,och den lär inte ens märka att man är borta eftersom man är helt osynlig.Andetag i dess närvaro är bortkastat,det tjänar inte till när det inte är rätt.

Livet är bra orättvist ibland men det är meningen att de är det ibland.