It's just those rainy days

Svenskaprov imorgon och jag kan ingenting. Kommit till en punkt då jag inte orkar mer,vill bara stå och skrika mot en väg.Vill springa och aldrig nå mitt mål bara springa bort från allt.Folk ger aldrig ,de bara tar och tar, vad hände med gemenskap,empati och kärleken?Finns inte längre.Alla är för upptagna med sig själva, finns ingen att lita på men vet inte vad som är värst att inte kunna lita eller att få folk fatta att de kan lita på en.Men sen skall de inte bara att ta och ta, visst att man kan lita på en person men de är inte direkt som en person öppnar sig direkt.Det tar tid personen litar på dig men om den inte är van att ha någon att prata med om sina problem blir de en långsam process. För personen själv är vann att alla kommer till den men inte att ge tillbaka eller hur man nu skall förklara det. Vet inte ens själv vad jag babblar om nu så mycket tankar för ingenting i denna värld! Men det är så lätt att destrooy de som någon gång vart så bra.Men man inser inte det förrän det misstaget gjort och inser att det inte var värt besväret , men igentligen vilket besvär?! Ingeeet!Absolut ingenting och sen sitter man här en regning kväll och känner sig som den mest patetiska i världen.Menmen nog med det! Gonna keep my head up and kriga i skolan och seen marmariiiiss<3